new me

hello.

Längesedan. Känns det som i alla fall, eftersom jag sedan sist har hunnit med att repa in massvis med repliker, sångtexter och danser och göra hela fem stycken föreställningar med stockholms nations spex. Galet kul. Jag spelade Märtha - en ung och oerhört frikyrklig sjungande servitris. Bibeln ständigt i högsta hugg och alltid en halelujawailning på lager. Som sagt, sjukt kul var det. 

Hur som helst så har jag kommit på en sak. Sedan jag kom till Uppsala har mitt liv gått i ultrarapid. Jag har seriöst inte hunnit blinka. Ännu mindre har jag hunnit sova, städa, äta bra, vila levern, gå till tandläkaren... You name it. När jag så var mitt uppe i mina spexrepetitioner och sov som allra minst och repade större delen av dygnet, så insåg jag plötsligt just det. Och som en effekt av den insikten insåg jag också att jag, om jag undslapp alla eventuella hjärtinfarkter och sånt fram tills den sista spexföreställningen var över, skulle vara ledig för första gången sedan jag kom hit i september förra året. Denna insikt gav mig gåshud av välbehag. För även om det har varit ett fantastiskt kul år, så är jag en person med väldigt många andra knasiga behov. Typ att fixa.

And here we are, finally. Jag är i mitt f i x a r e s s ä. Jag har satt upp belysning i garderoben och slängt ut alla kläder jag inte använder. Rensat kylskåpet och alla skåp. Storhandlat gluten- och laktosfri mat. Varit på IKEA. Satt upp hyllor och bytt ut äckliga badrumsmattor. Köpt nya vaniljdoftljus och snygga inredningsdetaljer. Skurat, plockat, spikat, ordnat. Idag köpte jag till och med ett helt litet startkit med akrylmålarfärg. Hela min själ myser. Dessutom har jag klippt av mig håret. Jag känner mig, som min rollfigur Märtha skulle uttryckt det - frigjord. Shit vad pretto det låter. Men något skumt måste det ju vara om man njuter så mycket av en nytt jävla diskställ som jag gör. Fast å andra sidan så sa ju någon att "she is happiest whose sources to happiness are smallest".