Idag har jag en underlig känsla i kroppen. En sådan som man inte riktigt kan sätta ord på. Det pirrar i magen som av nervositet - det är bara det att jag inte har något att vara nervös för. Det är misstänkt likt kärlekspirr. Fast egentligen är jag nog inte kär. Men det kanske är det precis det jag känner - rester av kärlekspirr. Jag hade ju trots allt hoppats. Och väntat, räknat dagar. Framför allt tillät jag mig, efter att ha tvekat en del, att falla lite. Och jag hade hunnit falla en ganska bra bit när allt plöstsligt rycktes bort på mindre än en minut. Helt ärligt så fattar jag inte. Vissa människor verkar inte inse att man är två om att höra de ord som beskriver vad man känner. Något jag inte förstår är hur alla låtar, alla ord, alla platser och alla blickar som tycks säga allt, plötsligt inte betyder någonting längre. Jag inser nu att jag har varit kär i en person som inte finns. Sånt gör tydligen ganska ont. Och så lämnar det dessutom ett sånt här restpirr i magen. Hur blir man av med det?
Något som också kanske bidrar lite till pirret är gårkvällen. Men nu pratar vi endast och enbart bra pirr. Ïgår hade jag nämligen världens mysigaste kväll. Först bio, sedan vin, mentholcigg och mycket skratt under infravärme med en väldigt fin person.
I övrigt har den här dagen bara fina saker att erbjuda. Lunch med A om nån halvtimme, det var hur länge sen som helst vi sågs. Sedan blir det öl med en annan long lost friend, J. Förmodligen på strandbryggan, förhoppningsvis i kvällssol. Kanske kan det råda bot på mitt oroliga pirrande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar