En sak skrämmer mig. Nämligen hur man kan lura sig själv så grundligt att alla varningstecken går obemärkt förbi. Hur man kan etsa sig fast så vid en bild som man har skapat sig av någon, att man utan vidare projicerar den på verkligheten. Hur varningstecknen som är så löjligt tydliga bara går obemärkt förbi. Och så magkänslan. "Asså, Amanda. Don't you ignore me." Alltid magkänslan! Och ändå fortsätter man. Som sagt, skrämmande.
Just nu känner jag bara en stor lättnad. Lättad över att allting plötsligt blev så övertydligt att inte ens jag kunde förneka det längre. Tacksam över att jag inte behöver slösa mer av min tid - eller av mig själv för den delen. Herregud vilken förmåga jag måste besitta, med tanke på vilken fin person jag skapat av ett regelrätt svin. Skrämmande i allt detta, är att om inte allt blivit så övertydligt, hade jag kanske lika gärna kunnat fortsätta (i en månad, i ett år, flera år?) att ignorera varningstecknen som tjöt rakt in i mina öron med en miljon decibel. För nu förstår jag hur lätt det är.
Wow. Vilken liten powernovell. Var bara tvungen att skriva ner alltsammans, som en liten påminnelse till mig själv nästa gång jag börjar försvara någons totala personlighetskris med att "han är bara en person i god kontakt med sina känslor". Give me a break!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar